DOMAR
Här redovisas några aktuella gällande domar för parkering. Det är inte någon fullständig redovisning av aktuella domar, men vi har valt att redovisa de som är prejudicerande från högsta förvaltningsdomstolen samt från HD – Högsta domstolen. Domar från tingsrätter finns inte med. Listan kompletteras regelbundet med nya gällande domar.
Transportstyrelsens upphävande av LTF s k Brommadomen
Överklagande av Länsstyrelsen i Stockholms läns beslut om att införa avgiftsplikt för fordon i Bromma
Dom
i hovrätt
Kontrollavgift undanröjdes när bilist stod i kö för att lösa biljett i automat
Dagens Juridik, dagstidning om juridik på nätet som normalt har mellan 75 000 och 100 000 unika läsare i veckan, skriver om domen i en artikel den 19 februari 2021.
Läs artikeln här
Moms på så kallade “Nollavtal”
Skatteverkets regler vid uthyrning av
parkeringsplatser
Här är en bifogad länk till skatteverkets regler.
Högsta förvaltningsdomstolen (mål nr. 6647-13)
HFD slår fast att beslut om att avgiftsdifferentiera miljöbilar inte är lagenligt.
Regionfullmäktige i Region Gotland beslutade år 2011 att miljöbilar skulle befrias från avgift för parkering på offentlig plats som förvaltas av kommunen. En privatperson överklagade detta beslut och anförde bl.a. att regionfullmäktige överskridit sina befogenheter eftersom frågan ankom på trafiknämnden och att det därmed stred mot 2 § lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. (KAL) att undanta miljöbilar från avgiftsskyldighet.
Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) fann inledningsvis att regionfullmäktige hade befogenhet att besluta i frågan om huruvida miljöbilar ska undantas från avgiftsskyldighet. Domstolen ansåg dock att frågan om huruvida själva beslutet att inte ta ut parkeringsavgift strider mot 2 § KAL inte var självklar.
Bestämmelsens lydelse gav kommunen en möjlighet att under vissa specifika omständigheter ta ut avgifter på särskilda grunder för vissa specifika grupper, men att dessa i sådana fall skulle utgöras av engångsbelopp och endast en viss period. Utöver detta gav bestämmelsen kommunen möjligheten beslut om avgiftsfrihet för rörelsehindrade.
Domstolen behandlade därefter förarbetena till KAL och noterade att lagen ursprungligen inte innehöll bestämmelser om avgiftsdifferentiering. Genom lagändringar möjliggjordes dock viss differentiering gällande rörelsehindrade samt även gällande användandet av särskilda grunder för att ta ut avgifter i syfte att underlätta boende- och nyttoparkering. Lagstiftaren betonade dock att möjligheten till avgiftsdifferentiering inte skulle anses vara generell, utan ta sikte på just boende- och nyttoparkerare.
Mot bakgrund av detta fann HFD att bestämmelserna i fråga inte kunde anses ge utrymme för avgiftsdifferentiering i andra fall än de som anges i lagtexten. Region Gotlands beslut om att parkeringsavgift inte skulle tas ut för miljöbilar stred därmed mot 2 § KAL och upphävdes.
Hovrätten för västra Sverige (mål nr. ÖÄ 3172-10)
En parkeringsanmärkning hade utfärdats till ägaren av en bil på grund av överträdelse av lokal trafikföreskrift. Den lokala trafikföreskriften föreskrev att det på den aktuella platsen bland annat var förbjudet att parkera tisdagar 9.00-12.00 jämna veckor. Parkeringsanmärkningen avsåg klockslaget 9.22-9.32.
Av ägarens egna uppgifter framgick att fordonet stod parkerat i strid med den lokala trafikföreskriften, men att det på den aktuella platsen varit så pass mycket snö att en förflyttning utan verktyg inte var möjlig. Ägaren gick då omedelbart hem för att hämta de nödvändiga verktygen för att kunna gräva fram och flytta på bilen.
Tingsrätten inledde med att klargöra att det av allmänna rättsgrundsatser (jfr. NJA 2005 s. 17) kunde anses finnas en möjlighet för en domstol att undanröja betalningsansvaret för en parkeringsanmärkning i vissa undantagsfall då det inte funnits en faktisk möjlighet att följa parkeringsbestämmelsen. Mot bakgrund av vad ägaren angav i sina uppgifter ansåg tingsrätten att det för ägaren inte fanns en faktisk möjlighet att följa parkeringsbestämmelsen.
Tingsrättens beslut överklagades sedan till hovrätten där domstolen inledde med att påpeka att domstolens möjlighet att undanröja betalningsansvaret bör tillämpas mycket restriktivt. Enligt hovrätten har den som parkerar ett fordon har ett långtgående ansvar att fordonet är uppställt i enlighet med de parkeringsbestämmelser som gäller på den aktuella platsen.
Vidare poängterade domstolen att detta ansvar medför ett visst krav på förutseende för att kunna bemöta även oväntade situationer. I det aktuella fallet framhöll domstolen att det kan anses ha varit svårt och tidskrävande för ägaren att få bort snön för att kunna flytta fordonet, men att situationen inte kunde anses varit så pass extrem att ägaren kan anses ha saknat faktisk möjlighet att förflytta fordonet.
Parkeringsanmärkningen ansågs därmed riktig och ägaren ålades ett betalningsansvar avseende avgiften.
Helsingborgs tingsrätt (mål nr. Ä 3957-09)
Punktering kan inte anses som en nödsituation enligt brottsbalkens bestämmelser och kan därmed inte utgöra en omständighet som undanröjer skyldigheten att betala parkeringsanmärkning.
En parkeringsanmärkning hade i detta fall utfärdats till en person som på grund av punktering blev stående med sitt fordon med två av hjulen uppe på den högra trottoarkanten. Ägaren till bilen överklagade parkeringsanmärkningen
Inledningsvis gjorde ägaren gällande att en fortsatt körning hade åsamkat stora skador på bilen, samt att vägens bredd och mängden av bilar parkerade vid den vänstra trottoarkanten inte tillät honom att ställa bilen intill den högra trottoarkanten. Ägaren påpekade även att fotgängarnas framkomlighet inte hindrades av åtgärden och att han under tiden endast gick in i en affär för att ringa sin son.
Polismyndigheten bestred överklagandet och framförde att parkeringsanmärkningen var lagligen grundad, att körbanan var tillräckligt bred för att en uppställning utan hinder för andra trafikanter kunde skett, att parkering på gångbana aldrig är tillåten samt att ingen punktering noterades.
Tingsrätten inledde sin bedömning med att fastslå att bestämmelserna om ansvarsfrihet i brottsbalken även är tillämpliga i ärenden om felparkeringsavgift. För att dessa bestämmelser ska kunna tillämpas krävs dock att det föreligger en faktisk nödsituation i enlighet med 24 kap. 4 § st. 2 brottsbalken.
Domstolen redogör sedan för att en nödsituation enlig denna bestämmelse föreligger då fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat av rättsordningen viktigt skyddat intresse. Vidare berör domstolen det faktum att det i praxis uppställts stränga krav för att medge ansvarsfrihet på grund av nöd vid felparkering.
Enligt tingsrätten utgjorde omständigheterna inte någon nödsituation och ansvarsfrihet kunde därmed inte anses föreligga. Ägaren kunde därmed inte undgå betalningsansvar. Beslutet överklagades till hovrätten som ej medgav prövningstillstånd.
Hovrätten för västra Sverige (mål nr. ÖÄ 2583-10)
Parkeringsanmärkning hade i detta fall utfärdats på grund av avsaknad av giltig biljett i framrutan. Ägaren överklagade anmärkningen och hävdade att hon betalat avgiften, lagt biljetten på instrumentbrädan och stängt dörren efter sig. Väl efter att hon stängt dörren noterade hon att vindpusten från att hon stängde dörren medfört att biljetten hamnat på förarsätet. Biljetten var dock enligt ägaren vänd med framsidan uppåt och full läsbar utifrån.
Tingsrätten inledde med att klargöra det faktum att en domstol inte har någon möjlighet att undanröja ett betalningsansvar på den grund att överträdelsen i förhållande till omständigheterna framstår som obetydlig. Därefter fortsätter domstolen med att konstatera att både skyltningen och uppgifterna på parkeringsanmärkningen varit korrekta.
Tingsrätten redogjorde sedan för att de inte finns några uppgifter som talar emot de av ägaren påtalade omständigheterna samt att den åberopade biljetten även styrker ägarens uppgifter. Tingsrätten kom trots detta fram till att biljetten inte har varit placerad framtill i fordonet och beslutar därmed parkeringsanmärkningen är korrekt utfärdad.
Beslutet överklagades till hovrätten som fastslog att uttrycket ”framtill i fordonet” inte kunde avse den främre halvan av bilen. Anledningen till detta, menade domstolen, var det faktum att kontroll av parkerade fordon måste kunna ske på ett enkelt och enhetligt sätt. Enligt domstolen har det även utvecklats en praxis att biljetter ska placeras så att de är synliga genom vindrutan.
Det faktum att information om korrekt placering av biljetten fanns på biljetten och att ägarens initiala avsikt var att placera biljetten på instrumentbrädan visar på att tolkningen inte omfattar förarsätet, menar domstolen.
Mot bakgrund av de ovan angivna omständigheterna samt det faktum att parkeringsvakten i detta fall inte upptäckt en giltig biljett talar för att parkeringsbiljetten inte varit placerad så att den varit väl synlig och läsbar utifrån. Hovrätten avslog därmed överklagandet.
Beslutet överklagades till Högsta domstolen som inte meddelade prövningstillstånd.
Svea hovrätt (Ö 3212/94 RH1995:72)
Ett företag fick en parkeringsanmärkning utfärdad då ett av bolagets fordon var uppställt på en parkeringsplats som var avsedd för rörelsehindrade. Bolaget överklagade anmärkningen till tingsrätten och gjorde gällande att utmärkningen var oklar och vilseledande. Enligt bolaget var det oklart vilka platser som omfattades, samtidigt som vägmarkering som visade att platserna var avsedda för rörelsehindrade då marken var snötäckt.
Åklagaren bestred ändring och anförde att skyltuppsättningen var korrekt utförd i enlighet med vägmärkesförordningens bestämmelser. Vidare anförde åklagaren att parkeringsrutorna var väl tilltagna och att tilläggstavlan med symbolen som signalerar parkering för rörelsehindrade var uppsatt.
Tingsrätten utgick från ett fotografi som enligt deras bedömning visade att skyltarna som fanns på platsen var uppsatta i enlighet med vägmärkesförordningens bestämmelser samt att bilen var uppställd på platsen. Domstolen ansåg ej heller att marken var snöövertäckt kunde frita bolaget från ansvar. Därav lämnades bolagets överklagande utan bifall.
Bolaget överklagade till hovrätten. Hovrätten inledde med att konstatera att det på platsen i fråga inte fanns något vägmärke uppsatt, utan att skyltningen endast utgjordes av tilläggstavlor. Därefter redogjorde domstolen för Vägverkets anförande där de framför att en tilläggstavla, enligt vägmärkesförordningen, inte ensamt kan ange parkeringsvillkor, utan måste ske i samband med ett vägmärke. Vägverket framförde även att en avvikelse från vägmärkesförordningens huvudregel krävde att det fanns ett uttryckligt författningsstöd.
Hovrätten fann därmed, i likhet med Vägverket, att utmärkningen avseende platser som var reserverade för rörelsehindrade ej stämde överens med föreskrifterna i vägmärkesförordningen. Betalningsansvaret för den aktuella felparkeringsavgiften undanröjdes därför och tingsrättens beslut upphävdes.
Svea hovrätt (FT 3211-08, RH 2009:31)
Att en skylt är täckt av snö medför inte att parkörens skyldigheter gällande att kontrollera villkoren faller bort, oavsett om parkeringsbolaget vanligen rengör dem.
En förare parkerade sin bil på en parkeringsplats som var avsedd för rörelsehindrade med särskilt tillstånd, vilket framgick av en skylt på platsen. Med anledning av detta utfärdares en kontrollavgift. Föraren, tillika ägaren, gjorde dock gällande att skylten vid tillfället för parkeringen var översnöad och inte gick att se, men att snön därefter hade tagits bort.
Tingsrätten utgick i sin bedömning ifrån att skylten var översnöad vid tillfället då föraren parkerade fordonet. Därefter konstaterade domstolen att det enligt den vid tillfället aktuella vägmärkesförordningen (1978:1001) ålåg den som beslutat om villkoren på platsen att tillse skyltens tydlighet och skick. Vad angick skyldigheten att hålla skyltar fria från snö uttalade tingsrätten att en förekomst av sådan skyldighet var tveksam.
Med anledning av detta bedömde tingsrätten att skyltningen var korrekt utförd och – vid tiden för utfärdandet av kontrollavgiften – fri från snö, och att parkeringsbolaget därmed hade rätt att utfärda kontrollavgiften. Ägaren fick därmed enligt tingsrätten anses ha accepterat de villkor som gällde på parkeringen och borde ha förvissat sig om villkoren som gällde på parkeringen om skylten tillfälligt var täckt med snö.
Domslutet överklagades till Svea hovrätt som i sin bedömning – likt tingsrätten – utgick från att skylten i det aktuella fallet var täckt med snö vid parkeringstillfället. Hovrätten förklarade vidare att det finns tydliga krav i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering gällande uppsättning och underhåll av skyltar inom parkeringsområdet, men att kraven gällande omfattningen av underhållskravet inte var tydligt angivet.
Enligt hovrättens mening kunde kravet på underhållet av skyltarna inte anses innefatta renhållning från snö samt att det därmed åläggs ett större ansvar på den som parkerar att förvissa sig om villkoren som gäller för parkeringen. Domstolen påpekade även att det inte spelade någon roll att parkeringsbolaget hade som en rutin att rengöra skyltarna då de var snötäckta.
Mot bakgrund av detta uttalade hovrätten att omständigheten att skylten var täckt med snö inte befriat föraren från att följa de på parkeringsplatsen gällande föreskrifterna. Hovrätten fastställde därmed tingsrättens dom och föraren ålades därmed att betala kontrollavgiften.
Hovrätten för nedre Norrland (FT 101-10, RH2010:54)
Förare har återlämnat en lånad bil till ägaren genom att parkera den på en parkeringsplats som var avsedd för besökare. Bedömningen gällande överträdelse görs i dessa fall i förhållande till fordonets ägare, inte i förhållande till föraren.
En förare återlämnade en lånad bil till ägaren genom att parkera fordonet på en parkeringsplats avsedd för besökande. Parkeringsbolaget utfärdade på grund av detta en kontrollavgift då fordonet varit uppställt i strid med gällande parkeringsbestämmelser. Kontrollavgiften betalades inte av ägaren, varpå parkeringsbolaget ansökte om stämning.
Vid tingsrätten framförde ägaren att bilen endast stått på besöksparkeringen en kortare period, samt att det inte utfärdats några bestämmelser, annat än de skyltar som finns uppsatta på parkeringen. Ägaren hävdade även att det inte fanns något i allmänt språkbruk som motsäger att en person som besöker området får parkera där, oavsett vem som är ägaren till fordonet.
Tingsrätten inledde med att slå fast att ägaren i detta fall inte hade producerat någon bevisning till stöd för sitt påstående att en besökande person lånat hennes bil. Domstolen fann därmed att det inte fanns skäl att pröva huruvida en person som lånat hennes fordon har varit berättigad att parkera på den aktuella platsen.
Ägaren överklagade domen till hovrätten som inledde med att konstatera att skyltningen på platsen i fråga var tydlig, genom att den visade skylt med texten ”P”, ”Besökande” och ”Max 24 h”. Domstolen gjorde därefter en annorlunda bedömning än tingsrätten vad gäller faktumet att en annan person än ägaren parkerade fordonet, detta då faktumet var ostridigt och tingsrättens bedömning var i detta avseende därmed felaktig.
Trots tingsrättens felaktiga bedömning noterade hovrätten att det vid bedömningen om parkeringen skulle anses olovlig var fråga om vem som ägde fordonet. Eftersom ägaren vid tillfället för parkeringen bodde i området hade hon inte rätt att ha sin bil parkerad på en parkeringsplats avsedd för besökande. Detta – enligt hovrätten – alldeles oavsett vem som rent faktiskt parkerade bilen. Domstolen menade att detta stod i linje med bestämmelsen om solidariskt betalningsansvar för förare och ägare i lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering.
Mot bakgrund av detta, samt det faktum att domstolen inte heller kunde finna någon anledning till varför det skulle vara uppenbart oskäligt att ta ut kontrollavgift i detta fall, beslutade hovrätten att ägaren var betalningsskyldig för kontrollavgiften.
(Mål nr. FT 76/95, RH 1996:78)
En bilägare som fått en kontrollavgift utfärdad invände att parkeringsbolaget inte hade rätt att ta ut kontrollavgift på området. Parkeringsbolaget som skötte övervakningen åt en markägare frambringade inget bevis på att de övertagit markägarens rätt och bilägaren undgick betalningsskyldighet.
En bilägare som fått en kontrollavgift utfärdad ifrågasatte vid tingsrätten parkeringsbolagets rätt att för markägarens räkning kräva betalning. Ägaren medgav att han visserligen haft bilen parkerad utan erlagd avgift under en viss del av tiden, men hävdade att parkeringsbolaget inte visat att parkeringsbolaget övertagit markägarens rättigheter. Parkeringsbolaget hade därmed, enligt ägaren inte rätt till kontrollavgift.
Tingsrätten inledde med att konstatera att parkeringsbolaget var en juridisk person och att dess registrerade organisationsnummer angivits på betalningsföreläggandet. Därefter konstaterade domstolen att det inte fanns anledning att anta att parkeringsbolaget skulle debitera kontrollavgift utan att dessförinnan fått rätten att göra detta från fastighetsägaren. Mot bakgrund av detta samt att det inte framkom andra omständigheter som talade emot att kontrollavgiften utfärdades undanröjdes ej betalningsskyldigheten.
Bilägaren överklagade tingsrättens dom till Göta hovrätt. Där vitsordade ägaren det faktum att fordonet varit parkerat på området i strid med parkeringsvillkoren, men ifrågasatte likväl parkeringsbolagets övertagande av markägarens rätt i det aktuella fallet.
Parkeringsbolaget uppgav att det fanns ett avtal med markägaren där övertagande av rättigheterna behandlades. Bolaget hävdade dock att privatägda parkeringsbolag inte hade skyldighet att lämna ut befintliga avtal och att detta inte heller var deras policy.
I domskälen påpekade domstolen dock vikten av att som svarande part veta att motparten är rätt borgenär samt att den svarande ska kunna betala med en så kallad ”befriande verkan”. För att detta skulle kunna ske – menade domstolen – måste en part som trätt i annans ställe vara beredd att styrka sin fordran då den blir ifrågasatt.
Hovrätten fann i sin bedömning att avtal förvisso inte behövde ges in, men att någon bevisning i form av intyg eller liknande inte heller hade getts in av parkeringsbolaget. Det faktum att bolaget fått sätta upp skyltar och uppträda som om markägarens befogenheter övergått räckte inte. Eftersom ägarens invändning inte kunde lämnas utan avseende och då parkeringsbolaget inte ville visa att de övertagit markägarens fordran ogillade hovrätten parkeringsbolagets talan.
Svea hovrätt (Mål nr. ÖÄ 9936-16, ”Järfälla-domen”)
En parkeringsanmärkning som utfärdades utan anteckning om att skyltar hade kontrollerats ledde till att förekomsten av korrekt skyltning inte kunde presumeras. Detta ledde i sin tur till att anmärkningen undanröjdes då bevisning ej säkrats.
En ägare hade fått en parkeringsanmärkning utfärdad där det angavs att fordonet varit parkerat inom ett område där det råder parkeringsförbud. I det aktuella fallet utgjordes förbudet av ett områdesmärke vid samtliga tillfarter till området.
Ägaren överklagade parkeringsanmärkningen och anförde att det på gatan inte fanns uppmärkning gällande särskilda regler samt att de boende inte fått information om de särskilda parkeringsreglerna. Ägaren anförde dessutom att det på dennes parkeringsanmärkning stod kod 34, vilket signalerar att fordonet parkerat på besökandeparkering och att det är anledningen till anmärkningen.
Tingsrätten inledde med att konstatera att det enligt den lokala trafikföreskriften inom området inte var tillåtet att parkera fordon. Vidare var det ostridigt att ägaren haft bilen uppställd inom det aktuella området. Domstolen markerade att tydligt i skälen att Polismyndigheten bar bevisbördan för att parkeringen skett i strid med gällande villkor.
Eftersom varken parkeringsanmärkningen eller andra handlingar i ärendet angav att vägmärken kontrollerats fann tingsrätten att Polismyndigheten inte uppfyllt sin bevisbörda så vitt avser kravet på att trafikföreskriften märkts ut enligt bestämmelserna i vägmärkesförordningen. Detta trots det faktum att man den i sitt beslut angett att förbudet är utmärkt vid samtliga tillfarter till området.
Domslutet överklagades till Svea hovrätt som inledde med att konstatera att det inte framgår av parkeringsanmärkningen eller andra handlingar att det förelegat en korrekt skyltning samt att dessa kontrollerats. Vidare framför hovrätten att en parkeringsvakts anteckningar enligt praxis tillmätts ett starkt bevisvärde, men att det i detta fall inte förekom några anteckningar i de delar där ägaren haft invändningar.
Domstolen gick sedan vidare och redogjorde för intresset av att upprätthålla rättssäkerheten för den enskilde. Nämligen att det ska vara möjligt att förutse vilka bestämmelser som gäller och vad rättsverkningarna av en felparkering blir. Med detta sagt nämnde hovrätten vidare att det inte skulle vara rimligt om kraven för skyltning ska anses varit uppfyllda endast på grund av en parkeringsanmärkning meddelats eller en betalningsuppmaning ställts ut. Detta i samband med att det i praxis ställts relativt hårda krav vad gäller kraven på synlighet och tydlighet användes som argument mot en tolkning mot Polismyndigheten.
Avslutningsvis konstaterade domstolen att en rutin för kontroll av skyltning samt anteckning på parkeringsanmärkningen inte borde vara någon svårighet för parkeringsföretag och Polismyndigheten. Därmed ansåg hovrätten att det inte kunde anses ha funnits en presumtion för korrekt skyltning bara på grund av att parkeringsanmärkning utfärdats och avslog överklagandet. Betalningsansvaret undanröjdes därmed.
Svea hovrätt (Mål nr. FT 814-13, ”Kaffedomen”)
Det avgörande för huruvida en på- eller avlastning anses vara pågående utan aktivitet vid fordonet hänger ihop med det faktum huruvida parkören har kontinuerligt ägnat sig åt på- eller avlastning. Ett mindre avbrott för att göra något som inte ligger i linje med på- eller avlastning ur det aktuella fordonet kan inte anses uppfylla kravet på kontinuitet.
Parkeringsanmärkning hade utfärdats till en ägare vart bil stått uppställd på en plats där det rådde parkeringsförbud. Ägaren utförde pålastning som ett led i en gemensam storstädning som gjorde att de behövde hjälpas till emellanåt. Frågan i detta fall rörde huruvida ägaren kunde anses utföra på- eller avlastning av gods, och att bilen därmed inte skulle anses ha varit parkerad.
I domskälen inledde tingsrätten med att redogöra för vägtrafikförordningens regler kring stannande och parkering. Där fann domstolen att vad som avsågs med på- eller avlastning inte kunde anses närmare definierat i lagtexten, men att de inte bara skulle omfatta direkt på- eller utlastning utan även transport av godset. Denna transport skulle kunna utgöras av transport till en byggnad, men även transport av godset inne i fastigheten.
Den tillåtna tiden för på- eller avlastning finns inte föreskriven, utan får avgöras från fall till fall, menar domstolen. I detta fall handlade det om en storstädning med pålastning där domstolen ansåg att transporten förvisso var omständlig och därmed kunde ta längre tid än vanligt. Tingsrätten fann även att det inte framkommit att ägaren tagit pauser i pålastningen som inneburit att pålastningen har avbrutits och fann därmed att någon parkering inte var för handen.
Domen överklagades till Svea hovrätt där domstolen konstaterade att det inte förekommit någon aktivitet vid fordonet under en period om sex minuter. Vidare noterade domstolen att ägaren framfört att han hjälpt andra med pålastningen till deras bilar samt att det möjligen var så att han stannade för en kopp kaffe under tiden som han transporterade skräpet.
Mot bakgrund av detta ansåg hovrätten att ägaren inte gjort sannolikt att han uteslutande ägnat sig åt kontinuerlig pålastning av sin egen bil. Detta innebar, menade hovrätten, att fordonet i lagens mening ansågs som parkerat vid den aktuella tidpunkten. Parkeringsbolaget hade därmed rätt att ta ut kontrollavgift för den aktuella uppställningen av fordonet.
Högsta domstolen (Mål nr. Ö 6176-14, ”Malmö-domen”)
Ett nytt vägmärke som gäller under en viss sträcka bryter giltigheten av det gamla vägmärket på den aktuella sträckan. Detta även om det nya vägmärket är tidsbegränsat. För att få det tidigare vägmärket att gälla även på den speciellt reglerade sträckan utanför tidsbegränsningen krävs ytterligare ett vägmärke som reglerar detta.
Ett fordon var i detta fall uppställt på en avgiftsbelagd parkeringssträcka. Fordonet var dessutom uppställt inom en ändamålsplats för lastning och lossning av tungt eller skrymmande gods som var i effekt på vardagar mellan 07.00 och 12.00. Ägaren parkerade fordonet på platsen efter kl. 12.00. Frågan uppkom då vad som gäller med avgiftsskyldigheten på ändamålsplatsen utöver de ovan nämnda tiderna.
Tingsrätten fann det som ostridigt att det i början av sträckan fanns ett påbudsmärke som informerade att sträckan var avgiftsbelagd. Därutöver fann domstolen att det fanns ett förbudsmärke som informerade att en viss sträcka utgjorde ändamålsplats mellan vissa specifika tidpunkter.
Av lydelsen i den dåvarande 2 kap. 10 § vägmärkesförordningen (2007:90) följde att påbudsmärket ”Parkering” (E19) gällde även efter en kortare sträcka där annan bestämmelse om parkering eller stannande märkts ut. Domstolen bedömde att det inte gick att tolka denna bestämmelse på något annat sätt än att påbudsmärket var gällande före och efter, men inte på själv ändamålsplatsen. Den lokala trafikföreskriften kunde därmed enligt domstolen inte ha ansetts varit utmärkt på platsen och parkeringsanmärkningen undanröjdes.
Domen överklagades först till hovrätten som avslog överklagandet och sedan även till Högsta domstolen som inte meddelade prövningstillstånd.
Kammarrätten i Stockholm Mål nr 4350-16
Kammarrätten slår fast att uttag av parkeringsavgifter har ett dominerande civilrättsligt inslag, att undantaget från 5 kap. 1 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (Riksbankslagen) därigenom blir tillämpligt samt att myntbetalning med anledning av detta inte behöver accepteras i kommunernas parkeringsautomater.
Med anledning av Trafiknämnden i Stockholms stads beslut att avveckla betalning av parkeringsavgifter via mynt i stadens parkeringsautomater yrkade en privatperson att beslutet skulle upphävas genom en laglighetsprövning. Som grund för yrkandet angavs det faktum att beslutet stred mot förarbetena till 5 kap. 1 § riksbankslagen, där det anges att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning.
Förvaltningsrätten bedömning inleddes med en redogörelse för innebörden av 5 kap. 1 § riksbankslagen, där domstolen kom fram till att det visserligen åligger var och en att ta emot sedlar och mynt som betalning, men att denna skyldighet inte gäller utan undantag. Enligt domstolen föreligger det en möjlighet att göra avsteg från denna skyldighet genom att avtala om betalningssätt, förutsatt att rättsförhållandet är av civilrättslig karaktär.
Eftersom rättsförhållandet vid hyra av en parkeringsplats enligt förvaltningsrätten kan anses utgöra en frivillig tjänst med tydlig civilrättslig karaktär menade domstolen att Trafiknämndens beslut inte stred mot 5 kap. 1 § riksbankslagen. Förvaltningsrätten avslog därmed överklagandet.
Avgörandet överklagades till kammarrätten som inledningsvis klargjorde att uttag av parkeringsavgifter för gatuparkering görs med stöd av offentligrättslig reglering, vilket visserligen får anses ge rättsförhållandet tydliga offentligrättsliga inslag. Domstolen ansåg dock att uttaget av parkeringsavgifter även har klara civilrättsliga inslag, samt att det till sin natur handlar om en frivillig avtalsrelation, vilket i sin tur talar mer för en civilrättslig karaktär.
Kammarrätten jämförde rättsförhållandet med hälso- och sjukvård, där det finns en lagstadgad skyldighet att erbjuda en viss tjänst Motsvarande lagstadgad skyldighet finns enligt domstolen inte gällande gatuparkering. Mot bakgrund av ovanstående ansåg domstolen att undantag från skyldigheten att ta emot betalning i kontanter enligt 5 kap. 1 § riksbankslagen förelåg i detta fall. Detta trots att villkoren för parkering på gatumark bestäms genom kommunal normgivning och att avgiftsuttaget är offentligrättsligt grundat. De civilrättsliga inslagen i rättsförhållandet var enligt domstolens bedömning klart dominerande och kommunen hade därmed rätt att besluta om att avveckla betalning av parkeringsavgift med kontanter i parkeringsautomater.
Kammarrätten avslog därmed överklagandet.
