Svea hovrätt (Mål nr. ÖÄ 9936-16, ”Järfälla-domen”)

 En parkeringsanmärkning som utfärdades utan anteckning om att skyltar hade kontrollerats ledde till att förekomsten av korrekt skyltning inte kunde presumeras. Detta ledde i sin tur till att anmärkningen undanröjdes då bevisning ej säkrats.

En ägare hade fått en parkeringsanmärkning utfärdad där det angavs att fordonet varit parkerat inom ett område där det råder parkeringsförbud. I det aktuella fallet utgjordes förbudet av ett områdesmärke vid samtliga tillfarter till området.

Ägaren överklagade parkeringsanmärkningen och anförde att det på gatan inte fanns uppmärkning gällande särskilda regler samt att de boende inte fått information om de särskilda parkeringsreglerna. Ägaren anförde dessutom att det på dennes parkeringsanmärkning stod kod 34, vilket signalerar att fordonet parkerat på besökandeparkering och att det är anledningen till anmärkningen.

Tingsrätten inledde med att konstatera att det enligt den lokala trafikföreskriften inom området inte var tillåtet att parkera fordon. Vidare var det ostridigt att ägaren haft bilen uppställd inom det aktuella området. Domstolen markerade att tydligt i skälen att Polismyndigheten bar bevisbördan för att parkeringen skett i strid med gällande villkor.

Eftersom varken parkeringsanmärkningen eller andra handlingar i ärendet angav att vägmärken kontrollerats fann tingsrätten att Polismyndigheten inte uppfyllt sin bevisbörda så vitt avser kravet på att trafikföreskriften märkts ut enligt bestämmelserna i vägmärkesförordningen. Detta trots det faktum att man den i sitt beslut angett att förbudet är utmärkt vid samtliga tillfarter till området.

Domslutet överklagades till Svea hovrätt som inledde med att konstatera att det inte framgår av parkeringsanmärkningen eller andra handlingar att det förelegat en korrekt skyltning samt att dessa kontrollerats. Vidare framför hovrätten att en parkeringsvakts anteckningar enligt praxis tillmätts ett starkt bevisvärde, men att det i detta fall inte förekom några anteckningar i de delar där ägaren haft invändningar.

Domstolen gick sedan vidare och redogjorde för intresset av att upprätthålla rättssäkerheten för den enskilde. Nämligen att det ska vara möjligt att förutse vilka bestämmelser som gäller och vad rättsverkningarna av en felparkering blir. Med detta sagt nämnde hovrätten vidare att det inte skulle vara rimligt om kraven för skyltning ska anses varit uppfyllda endast på grund av en parkeringsanmärkning meddelats eller en betalningsuppmaning ställts ut. Detta i samband med att det i praxis ställts relativt hårda krav vad gäller kraven på synlighet och tydlighet användes som argument mot en tolkning mot Polismyndigheten.

Avslutningsvis konstaterade domstolen att en rutin för kontroll av skyltning samt anteckning på parkeringsanmärkningen inte borde vara någon svårighet för parkeringsföretag och Polismyndigheten. Därmed ansåg hovrätten att det inte kunde anses ha funnits en presumtion för korrekt skyltning bara på grund av att parkeringsanmärkning utfärdats och avslog överklagandet. Betalningsansvaret undanröjdes därmed.

Svea hovrätt (Mål nr. FT 814-13, ”Kaffedomen”)

Det avgörande för huruvida en på- eller avlastning anses vara pågående utan aktivitet vid fordonet hänger ihop med det faktum huruvida parkören har kontinuerligt ägnat sig åt på- eller avlastning. Ett mindre avbrott för att göra något som inte ligger i linje med på- eller avlastning ur det aktuella fordonet kan inte anses uppfylla kravet på kontinuitet.

Parkeringsanmärkning hade utfärdats till en ägare vart bil stått uppställd på en plats där det rådde parkeringsförbud. Ägaren utförde pålastning som ett led i en gemensam storstädning som gjorde att de behövde hjälpas till emellanåt. Frågan i detta fall rörde huruvida ägaren kunde anses utföra på- eller avlastning av gods, och att bilen därmed inte skulle anses ha varit parkerad.

I domskälen inledde tingsrätten med att redogöra för vägtrafikförordningens regler kring stannande och parkering. Där fann domstolen att vad som avsågs med på- eller avlastning inte kunde anses närmare definierat i lagtexten, men att de inte bara skulle omfatta direkt på- eller utlastning utan även transport av godset. Denna transport skulle kunna utgöras av transport till en byggnad, men även transport av godset inne i fastigheten.

Den tillåtna tiden för på- eller avlastning finns inte föreskriven, utan får avgöras från fall till fall, menar domstolen. I detta fall handlade det om en storstädning med pålastning där domstolen ansåg att transporten förvisso var omständlig och därmed kunde ta längre tid än vanligt. Tingsrätten fann även att det inte framkommit att ägaren tagit pauser i pålastningen som inneburit att pålastningen har avbrutits och fann därmed att någon parkering inte var för handen.

Domen överklagades till Svea hovrätt där domstolen konstaterade att det inte förekommit någon aktivitet vid fordonet under en period om sex minuter. Vidare noterade domstolen att ägaren framfört att han hjälpt andra med pålastningen till deras bilar samt att det möjligen var så att han stannade för en kopp kaffe under tiden som han transporterade skräpet.

Mot bakgrund av detta ansåg hovrätten att ägaren inte gjort sannolikt att han uteslutande ägnat sig åt kontinuerlig pålastning av sin egen bil. Detta innebar, menade hovrätten, att fordonet i lagens mening ansågs som parkerat vid den aktuella tidpunkten. Parkeringsbolaget hade därmed rätt att ta ut kontrollavgift för den aktuella uppställningen av fordonet.

Högsta domstolen (Mål nr. Ö 6176-14, ”Malmö-domen”)

Ett nytt vägmärke som gäller under en viss sträcka bryter giltigheten av det gamla vägmärket på den aktuella sträckan. Detta även om det nya vägmärket är tidsbegränsat. För att få det tidigare vägmärket att gälla även på den speciellt reglerade sträckan utanför tidsbegränsningen krävs ytterligare ett vägmärke som reglerar detta.

Ett fordon var i detta fall uppställt på en avgiftsbelagd parkeringssträcka. Fordonet var dessutom uppställt inom en ändamålsplats för lastning och lossning av tungt eller skrymmande gods som var i effekt på vardagar mellan 07.00 och 12.00. Ägaren parkerade fordonet på platsen efter kl. 12.00. Frågan uppkom då vad som gäller med avgiftsskyldigheten på ändamålsplatsen utöver de ovan nämnda tiderna.

Tingsrätten fann det som ostridigt att det i början av sträckan fanns ett påbudsmärke som informerade att sträckan var avgiftsbelagd. Därutöver fann domstolen att det fanns ett förbudsmärke som informerade att en viss sträcka utgjorde ändamålsplats mellan vissa specifika tidpunkter.

Av lydelsen i den dåvarande 2 kap. 10 § vägmärkesförordningen (2007:90) följde att påbudsmärket ”Parkering” (E19) gällde även efter en kortare sträcka där annan bestämmelse om parkering eller stannande märkts ut. Domstolen bedömde att det inte gick att tolka denna bestämmelse på något annat sätt än att påbudsmärket var gällande före och efter, men inte på själv ändamålsplatsen. Den lokala trafikföreskriften kunde därmed enligt domstolen inte ha ansetts varit utmärkt på platsen och parkeringsanmärkningen undanröjdes.

Domen överklagades först till hovrätten som avslog överklagandet och sedan även till Högsta domstolen som inte meddelade prövningstillstånd.

Kammarrätten i Stockholm Mål nr 4350-16

Kammarrätten slår fast att uttag av parkeringsavgifter har ett dominerande civilrättsligt inslag, att undantaget från 5 kap. 1 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank (Riksbankslagen) därigenom blir tillämpligt samt att myntbetalning med anledning av detta inte behöver accepteras i kommunernas parkeringsautomater.

Med anledning av Trafiknämnden i Stockholms stads beslut att avveckla betalning av parkeringsavgifter via mynt i stadens parkeringsautomater yrkade en privatperson att beslutet skulle upphävas genom en laglighetsprövning. Som grund för yrkandet angavs det faktum att beslutet stred mot förarbetena till 5 kap. 1 § riksbankslagen, där det anges att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning.

Förvaltningsrätten bedömning inleddes med en redogörelse för innebörden av 5 kap. 1 § riksbankslagen, där domstolen kom fram till att det visserligen åligger var och en att ta emot sedlar och mynt som betalning, men att denna skyldighet inte gäller utan undantag. Enligt domstolen föreligger det en möjlighet att göra avsteg från denna skyldighet genom att avtala om betalningssätt, förutsatt att rättsförhållandet är av civilrättslig karaktär.

Eftersom rättsförhållandet vid hyra av en parkeringsplats enligt förvaltningsrätten kan anses utgöra en frivillig tjänst med tydlig civilrättslig karaktär menade domstolen att Trafiknämndens beslut inte stred mot 5 kap. 1 § riksbankslagen. Förvaltningsrätten avslog därmed överklagandet.

Avgörandet överklagades till kammarrätten som inledningsvis klargjorde att uttag av parkeringsavgifter för gatuparkering görs med stöd av offentligrättslig reglering, vilket visserligen får anses ge rättsförhållandet tydliga offentligrättsliga inslag. Domstolen ansåg dock att uttaget av parkeringsavgifter även har klara civilrättsliga inslag, samt att det till sin natur handlar om en frivillig avtalsrelation, vilket i sin tur talar mer för en civilrättslig karaktär.

Kammarrätten jämförde rättsförhållandet med hälso- och sjukvård, där det finns en lagstadgad skyldighet att erbjuda en viss tjänst Motsvarande lagstadgad skyldighet finns enligt domstolen inte gällande gatuparkering. Mot bakgrund av ovanstående ansåg domstolen att undantag från skyldigheten att ta emot betalning i kontanter enligt 5 kap. 1 § riksbankslagen förelåg i detta fall. Detta trots att villkoren för parkering på gatumark bestäms genom kommunal normgivning och att avgiftsuttaget är offentligrättsligt grundat. De civilrättsliga inslagen i rättsförhållandet var enligt domstolens bedömning klart dominerande och kommunen hade därmed rätt att besluta om att avveckla betalning av parkeringsavgift med kontanter i parkeringsautomater.

Kammarrätten avslog därmed överklagandet.